Ur hav är jag kommen
Gunnel Sandquist
Tänk dig två små öar i den bohuslänska skärgården som ligger så nära varandra att man kanske, om man tar riktigt bra sats, kan hoppa från den ena till den andra.
Tänk dig, att man helt sonika fyller igen det där lilla avskiljande sundet, såsom med ett bindestreck, och då sammanfogar de båda öarna till en.
Källö-Knippla, en ö där de rosaskimrande klipporna slipats mjuka av havets envetna ömhetsbetygelser, där husen ligger så tätt att de på avstånd ser ut att vara staplade på varandra och där alla, på gott och ont, vet allt om alla. En ö där jag är född.
Under hela min uppväxt var havet alltid där. Alldeles nära. Dess ständiga förändring i färg, ljus och ljud registrerade jag oupphörligt, omedvetet. Elementens samverkan i stiltje, bris, kuling, storm och till och med orkan påverkade min sinnesstämning mycket mer än jag då förstod. ”Hur ser havet ut? Vad är det för vind idag?” var de ständiga frågorna i min barndoms verklighet. Viktiga frågor som måste ställas för att få viktiga svar.
När man är född på en ganska liten ö i yttersta havsbandet och ens släkt fötts och dött där i generationers generationer så flyter det sannolikt mer saltvatten än blod i ens ådror. Kan du förstå vilket handikapp det är?
Och kan du förstå att det då blir svårt att sedan rota sig, på riktigt, någon annanstans, där havet inte är allestädes närvarande? Så blev det för mig. I alla fall ganska länge.
Antagligen förstår du. Troligen har du precis samma bindning till din uppväxtmiljö, vare sig den är en småstad i inre Småland, en fjällby i Lappland, en lägenhet på tredje våningen i närheten av Stockholm eller något helt annat. Känslan som sådan är säkerligen mycket allmänt förekommande. Men det är ju egentligen ingen tröst för någon av oss.
Livets till synes planlösa vindlingar förde mig iväg, till andra dofter, till andra ljus. Ett rastlöst letande efter den rätta platsen och det rätta jobbet drev mig hela tiden vidare. Alltid med den förprogrammerade inställningen att jag var på tillfälligt besök, att jag ändå inte hörde till. Ständigt på väg till nästa ställe och till nästa utmaning.
Under många, många år hade jag den där längtan efter vågskvalpet, doften i de salta sträva vindarna och förstås kvällsljuset. Det där mycket speciella ljuset, alldeles innan mörkret sluter sig totalt, när solen precis gått ner bakom horisonten och vattnet under en kort stund, som en fördröjd effekt, återhållet reflekterar ut den glans som lagrats under dagen. Just det ljuset har jag ännu inte sett någon annanstans.
Men något hände och jag vet inte riktigt när, bara att det inte var för särskilt länge sedan. Kanske alldeles nyss? Min evigt rullande dyning gick in i en lugnare rytm, min storm stillade av och nästan, men bara nästan, lade sig till ro.
En tanke slog mig.
Kanske är det inte det yttre, påtagliga, salta vattnet som är det grundläggande behovet, utan den inre känslan av oändlighet? Att det viktigaste verktyget är föreställningen om att bortom den själsliga horisontens gränslösa möjlighet, finns det inget stopp, ingen begränsning, inga hinder. Att kreativitetens frihet och styrka ligger i mina egna mentala väderförhållanden. Och att jag inom mig, utan vidare, kan mana fram en högst personlig och unik milsvid utsikt. Över hav eller över något annat.
Vad tror du, kan det vara så? Kan det vara så enkelt?
Vi har samma bakgrund – öar och hav. Men jag ser eller känner inte handikappet. Kanske beror det på att jag har rotat mig på västkusten. Men, att rota sig kan ju vara ett handikapp om livet kallar till utmaningar i en annan del av världen. Samtidigt känns det bra att vara rotad, då det ger mig näring. När näringen blir enahanda, då släpper jag taget och testar något annat som ger min själ styrka, min syn utsikt och nyfikenheten blir stillad.
Många gånger som barn/ungdom fick jag, säkert du och många andra höra; Vad ska du bli när du blir stor? Det är en fråga jag ännu inte kan svara på och jag vill inte. När jag har svaret då är livet slut. Då finns det inget mer att utforska och de gränslösa möjligheterna blir begränsade.
Margit